2021 är ett år som Oliver Alfonsi knappast lär glömma i första taget. Han har debuterat och fått göra mål för Varbergs BoIS i Allsvenskan, men även dragit på sig P19-landslagets blågula tröja.
– Det är ett kvitto på att det går framåt och att det går bra, säger han till Unicoach.se.

När Oliver Alfonsi föddes den 3 juni 2003 så var pappa Joakim Persson mitt uppe i sin aktiva spelarkarriär. Han representerade Hansa Rostock vid den tidpunkten, efter att tidigare ha tillhört klubbar som Malmö FF, IFK Göteborg och Atalanta. 

Först 2010 lade Persson skorna på hyllan, men Oliver Alfonsi minns inte så mycket från åren dessförinnan.
– Nej, jag vet ju att jag bodde nere i Tyskland ett tag när han spelade i Hansa Rostock, men det är inget jag har något direkt minne av. Jag kommer knappt ihåg en enda match pappa har spelat, utan jag har framförallt fått följa honom som tränare, berättar 18-åringen.

Det var också när Persson tog över Varbergs BoIS 2018 som Oliver Alfonsi kom till klubbens akademi, närmast från Helsingborgs IF. I den nya miljön insåg mittfältaren att han kunde nå eliten om han jobbade tillräckligt hårt.
– Jag har alltid kämpat på och blivit bättre och bättre med åren, och i BoIS P17- och P19-lag fick jag en större roll än tidigare och märkte att jag utvecklades enormt mycket. Tekniken har alltid suttit, men jag kände också att jag började växa ikapp fysiskt, berättar Alfonsi.

Hösten 2020 gjorde talangen sina första träningar med A-laget, och i november fick han ett seniorkontrakt. I samma veva åkte han också på en skada som hade kunnat äventyra hela karriären.
– Jag drabbades av en avulsionsfraktur vid höften och i två månader fick jag inte köra någon fys eller något överhuvudtaget. Det är en såpass allvarlig skada att om man går på för tidigt så kan man slå upp den och kanske aldrig mer spela fotboll.

Men Oliver Alfonsi lyckades tajma tidpunkten för sin återkomst, och i juli i år debuterade han sedan i Allsvenskan. Några veckor senare kom första starten – vilket också sammanföll med första målet – mot IFK Göteborg.
– Det har gått bra tycker jag. Det var skönt för självförtroendet att få göra mål tidigt, men sedan tycker jag att jag skulle ha gjort fler poäng. Jag har varit lite slarvig och haft en del otur, säger han.

Hur svårt har det varit annars att anpassa sig till det allsvenska tempot?
– Jag tycker att jag har kommit rätt bra in i det. Den största skillnaden är ju det fysiska och hur man ska täcka boll och flytta den. Tar man en touch för mycket i vissa lägen så får man en smäll, och det lär man sig mycket av. Sedan har jag väl också börjat ta för mig mer och mer och ibland kunnat dribbla av två, tre spelare. I början slog jag mest tillbaka bollen för att jag inte riktigt ville tappa den.

Nio allsvenska matcher har det blivit, varav majoriteten varit inhopp. Det innebär att Alfonsi får försöka tillföra olika saker beroende på matchens aktuella ställning.
– Om vi är i ledning så prioriterar jag hårt jobb och att stå rätt i position, men också att försöka ställa om när chansen ges. Ligger vi under så handlar det ju om att skapa chanser och löpa för att någon annan kanske ska få bollen, och göra allt man kan för att hjälpa laget till en eller tre pinnar, säger han.

Vad krävs under de matcher som återstår för att du ska blicka tillbaka på säsongen och vara väldigt nöjd?
– Främst att jag gör lite fler poäng, men även får minuter och speltid och bidrar till att laget tar fler poäng. Jag vill såklart slå mig in i startelvan och spela kontinuerligt.

18-åringen medger också att det i jakten på speltid snarare är en nackdel än fördel att ha sin pappa som tränare.
– Det fungerar bra: jag vet ju att han är pappa därhemma och coach under träningar och matcher. Som hans son är det nästan svårare att komma in och ta en plats, för jag vet att jag måste vara två klasser bättre än alla andra. Det är ju inte bara att sätta in sin son, då kommer det alltid spekulationer, säger Oliver Alfonsi och fortsätter:
– För mig är det bra egentligen, för då vet jag att jag kommer behöva jobba stenhårt varje träning och match, och att jag behöver prestera för att ens vara med i truppen. Vi har minst 20-22 man som slåss om platserna varje vecka, så det gäller verkligen att vara på hugget!

Text: Martin Ahlin
Foto: Bildbyrån