Han är spelaren som testat nästan alla positioner på fotbollsplanen, och som aldrig var bäst i någon av sina ålderskullar. Istället exploderade utvecklingen först i de sena tonåren för Jakob Voelkerling Persson.
– Det är kul tycker jag. Man måste inte vara bäst när man är 15, konstaterar Helsingborgs IF:s talangfulle mittback i en intervju med Unicoach.

Under fjolårssäsongen lät HIF hela nio spelare födda på 2000-talet få speltid i Allsvenskan. Jakob Voelkerling Persson var en av dem, och kastades rakt in i hetluften utan att ha någon tidigare erfarenhet från seniorfotboll.

Men 20-åringen var ändå redo för utmaningen, mycket tack vare det förberedande arbete som gjorts i klubbens akademi och som bidrog till att ge skjuts åt mittbackens utveckling.
– I akademin pratade jag mycket med Jens Karlsson, som då var min tränare, och Jonas Ohlander, vår dåvarande akademichef, inte bara om fotboll utan också om de mentala bitarna. Samtidigt hade jag flyttat hemifrån och mognat väldigt mycket under den tiden och växte som människa. Det gjorde mig tryggare på planen och bidrog till att jag presterade mycket bättre, säger Voelkerling Persson.

Han kom till HIF från FC Trelleborg som 16-åring, men moderklubben heter Trelleborgs FF. 
– Från när jag var liten har jag aldrig varit den som var bäst i min ålderskull, men jag har aldrig varit sämst heller. Jag har legat femma, sexa kanske, oavsett om det handlat om Trelleborg eller HIF. Sedan tog jag som sagt stora steg när jag blev 17-18.

Hur tycker du att det gick för dig under fjolåret, som ju var din första säsong i Allsvenskan?
– Tyvärr höll några skador mig borta i 14 matcher tror jag, men ändå spelade jag 15 och startade i elva av dem så jag är jättenöjd. Jag hade inga förväntningar på att det skulle bli så inför säsongen, och jag tycker att jag presterade bra i de matcher jag spelade, vilket jag också tror att jag gjorde eftersom jag fick fortsätta att spela, svarar Jakob Voelkerling Persson.

Att gå från juniorfotboll till Allsvenskan innebär också en stor skillnad i form av uppmärksamheten man får, på gott och ont. Kände du av det? 
– Ja, klart man gör. När man går på stan så får man höra om man gjort en bra eller dålig match, så är det ju, men samtidigt är det i grunden bara kul att folk bryr sig. Det är det som gör att sporten lever. Helsingborg hade inte heller varit en såpass stor klubb som den är om inte folk hade brytt sig, så jag ser det mestadels som positivt.

En annan fotbollsresa som Voelkerling Persson gjort är på planen. För när han kom till HIF så var han anfallare, sedan spelade han exempelvis högerytter i Gothia Cup-finalen 2017, blev innermittfältare och gick sedan ner som mittback. Under de senaste säsongerna har han kombinerat de två sistnämnda rollerna.
– Jag brukar säga att jag ser mig själv som mittback, men där tränaren vill att jag ska spela spelar jag. Det är inte svårare än så, säger han.

Han är inte heller ensam i familjen om att ha talang för sporten. Tre år yngre lillebrorsan Joel lämnade Trelleborg i januari 2019 för att pröva vingarna i italienska Roma. 

Deras tajta relation har fått båda två att ta kliv framåt och uppåt.
– Vi har alltid tränat ihop och sporrat varandra. Vi har tränat extra och tävlat i allt, även annat än fotboll. Joel är väldigt fysiskt utvecklad för sin ålder, så det har varit som att möta en kille som är lika gammal som mig. Jag tror att den sparringen har varit väldigt bra för oss båda, säger Jakob Voelkerling Persson.

I år spelar HIF i Superettan. Vad är ditt mål under den här säsongen?
– Att vara en startspelare och etablera mig helt och hållet på A-lagsnivå. Det kanske man kan säga att jag gjorde förra året, men jag vill ta ännu större steg i år.

Text: Martin Ahlin
Foto: Bildbyrån