Under ett och ett halvt decennium fick den svenska fotbollspubliken lära känna målgöraren Álvaro Santos. Idag har han gått och blivit tränare i Helsingborgs IF:s framgångsrika akademi.
– Jag vill vara en vän, en hjälpare och ett stöd för mina spelare, oavsett ålder och nivå, säger han i en lång intervju med Unicoach.se.

Det har hunnit gå ganska exakt 20 år sedan fotbollen tog en ung Santos till Europa och ett HIF som samma säsong kvalificerade sig för gruppspelet i Champions League via en numera klassisk seger i dubbelmötet med italienska Inter.

Under sina två sejourer på Olympia gjorde anfallaren långt över hundra matcher och uppemot femtio mål. Men karriären tog honom också till andra platser och klubbar som FC Köpenhamn, Sochaux, Strasbourg, Örgryte samt GAIS.

Álvaro Santos hjärta har dock alltid tillhört Helsingborg.
– När jag kom hit första gången hade jag inte mycket: inget namn, inga pengar, inget boende. Mitt mål var att samla ihop pengar för att kunna köpa en lägenhet till min mamma, det var en av drömmarna jag hade som barn, men Helsingborg gav mig mer än bara det. De de tog emot mig med öppna armar, gav mig möjligheten att spela Champions League och utvecklade mig som människa. Det här är en stad som visat mig massor av kärlek och fortfarande gör det. Det är därför som jag aldrig kunnat släppa den. Det är på riktigt och ömsesidigt, säger 40-åringen.

Före återkomsten till Sverige drev han en egen fotbollsakademi i Brasilien, och väl tillbaka i Skåne fick han tre parallella uppdrag: assisterande tränare i HIF:s U17-lag, instruktör på Nationell Idrottsutbildning (NIU) samt medverkande part i det sociala projektet Fotboll för alla. 
– Jag kan inte säga att jag där och då tänkte att jag skulle bli tränare på den högsta nivån, utan det var mer att jag kände att det är viktigt och roligt att utveckla ungdomar. Sedan blev jag huvudtränare för U17 och insåg att det är ett jättestort ansvar att leda ett fotbollslag, med allt vad det innebär. Nu är jag U19-tränare och har börjat inse att jag vill bli tränare på riktigt, om man säger så.

Vad är det viktigaste för dig i ditt tränarskap?
– Att jag blev en fotbollsspelare och kunde vara kvar i fotbollen i så många år tror jag berodde mycket på att jag hade tränare, ledare och människor runtomkring som hjälpt mig. Det jag vill vara som tränare är en vän, en hjälpare och ett stöd för mina spelare, oavsett ålder och nivå. Jag är där för att stötta dem framåt. För mig är det mycket viktigare att coacha individen än laget, säger Álvaro Santos.

Själv hoppas han också kunna erbjuda en fotboll som innehåller det bästa av hans två världar: den brasilianska och den svenska. Och även om han i sin tränarroll har ett helhetsansvar som innebär att alla delar i spelet ska prioriteras, så är det som gammal anfallare svårt att inte lägga lite extra fokus på det som sker högst upp i planen.
– Jag ser fotboll så här: när vi anfaller på träning så måste någon försvara, och tvärtom. Jag kan aldrig dela de två sakerna, men min expertis kanske är det offensiva och där lägger jag mycket energi, säger Santos och utvecklar:
– Vi vill ha kontrollen över en match och bestämma när och hur vi kommer fram, och då krävs en otrolig spetsegenskap i det offensiva. Jag tror fortfarande att det är svårare att göra mål än att försvara ett mål, och att få ett lag som gör mål kräver tid och väldigt mycket jobb.

Även om Allsvenskan inletts på tufft vis för Helsingborgs IF, som i skrivande stund är tabelljumbo, så finns det onekligen ljusglimtar. 

Under de inledande fyra omgångarna har man nämligen luftat sex egna spelare födda på 2000-talet: Armin Gigovic, Alex Timossi Andersson, Casper Widell, Filip Sjöberg, Jakob Voelkerling Persson och Emil Hellman.
– De sista tre eller tre och ett halvt åren har det hänt så otroligt mycket, och vi har börjat se frukten av den processen. Vi är många som drivit på den, även ideellt, och vi jobbar framförallt väldigt mycket med hantering av individen och på att förbereda dem så mycket och snabbt vi kan. Vi är väldigt fokuserade på att hjälpa dem som människor. I sin intervju med Unicoach för ett tag sedan sa Filip Sjöberg att vi ställer krav, och det gör vi, men det är baserat på tydlighet och vänskap.

Santos berättar också att det är fler unga spelare bakom dem som redan fått chansen som knackar på A-lagsdörren i Helsingborgs IF. “Det ger oss hopp om framtiden”, konstaterar han, och säger så här om sina egna karriärdrömmar:
– Jag vill se HIF vara bland de bästa: vinna SM-guld och spela Champions League, och framförallt vara den klubb som fortsätter att utveckla de bästa spelarna. För egen del har jag ingen jättelångsiktig plan när det gäller tränarskapet, och jag vill inte se det som ett jobb där jag känner press eller stress om vi inte vinner på söndag. Det jag gillar att göra är att utveckla spelare och människor.

Till sist: är det lika kul att vara tränare som det var att vara spelare?
– Nej. Känslan att hoppa in på fotbollsplanen och kunna uttrycka sig på det sättet varje vecka… Nej, en tränarroll kan inte ersätta det. Det är kul och utvecklande att träna fotbollslag, absolut, men att spela fotboll är något speciellt.

Text: Martin Ahlin
Foto: Linda Carlsson/Helsingborgs IF & Bildbyrån